Andra dagen i Nottwil

När man kommer in genom huvudingången, som ni ser i vänstra hörnet av bilden, möts man av denna öppna och ljusa atmosfär. Nästan som att kliva in i en rymdfarkost.

Jan Fridén och jag. Redo att möta dagen efter en latté.

Jag ”in action” berättar om mina synintryck på diktafonen.

Lunchtid för patienter och personal i en enda mix.

Från vänster överläkare i ortopedi Simeon Grossmann, glad patient från Italien som blivit opererad av handkirurgen Jan Fridén och jag som fick äran att få prata med italienaren och höra om deras konsulterande inför kommande operation på andra armen. Italienaren var mycket nöjd med resultatet från första och är ivrig att få operera den andra. Han skadade sig för 3 år sedan i en fallolycka.

Jag med Karl Emmenegger, chef för Institute for Vocational Guidance (IVG) motsvarande arbetsförmedling. En fantastiskt inspirerande förebild som hjälper patienter att hitta nya vägar i livet och få eller behålla ett arbete efter rehabiliteringen. De har kontakt med cirka 2000 olika företag.

Om dagen
Precis som i Sverige är det helgdag. Efter den intensiva gårdagen med all information som registrerades blev denna dag betydligt lugnare. Utvilade mötte vi sedan Jan F på centret klockan tio på morgonen. Han såg också ut att ha fått en god natts sömn. Några minuter senare anslöt även läkaren och kirurgen Simeon Grossmann som har jobbat på Swiss Paraplegic Centre i cirka 17 år. Honom träffade jag även igår, en mycket ödmjuk och sympatisk människa.
Simeon G visade oss en slideshow med information om de olika sektionerna av centret och rehabiliteringens uppbyggnad. Jag slutar inte fascineras av hur otroligt komplex verksamheten är. Vi gick en rundvandring till bland annat Smärtkliniken, rullstolsverkstan och vidare till intensivvårdsavdelningen. Där får de plats med upp till åtta intensivvårdspatienter. Lokalerna och korridorerna är ljusa och kliniskt rena. Som det ska vara på ett sjukhus. Men den vackra naturomgivningen bidrar till själslig läkning.

Vården av ryggmärgsskadade patienter börjar från det att de kommer akut in efter olyckan med helikopter för att sedan bli grundligt undersökta av läkare som fastställer en diagnos. Sedan följer ett tajt team patienten hela vägen från det att hon/han påbörjar sin rehabilitering tills det att man slussas ut i det verkliga livet.
Det är alltså ingen institution utan patienterna stannar som längst i nio månader. Då har de lagt ned mest fokus på att den ryggmärgsskadade personen ska bli så självständig som möjligt och återgå till ett arbete. De har inget statligt system för personlig assistans. De som har råd via sina försäkringar kan använda sig av personlig assistans, annars är hjälpen man kan få på hemtjänstnivå. Av den anledningen är graden av självständighet avgörande för individen.

Nu börjar det smattra till för mycket här på tangenterna märker jag. Tanken är ju att jag ska skriva artiklar om detta så jag vill inte avslöja för mycket in i detalj. Då kommer jag förklara mer om SPC vision och koncept och hur hela sjukvårdssystemet fungerar i Schweiz. Försäkringsskyddet är inte lika omfattande som vårat. Istället kan stiftelsen Swiss Paraplegic Foundation gå in och hjälpa till med olika fall där försäkringsskyddet inte räcker till.

De har ett stort forskningscenter som är uppkallat efter grundaren till Swiss Paraplegic Centre – Guido A. Zäch Institute, som jag ska besöka imorgon bitti. Det får bli det sista jag gör innan hemfärden. Fast det finns så mycket mer att se. Men som sagt, mer text om detta kommer senare och jag är ivrig att få berätta.

Simoen G bjöd oss sedan på en lunch tillsammans med Jan F. Timmarna for iväg än en gång då man pratade om allt mellan himmel och jord. Jag och Janne tog därefter en kort siesta för att sedan utforska staden Luzern. Precis som vi trodde var synintrycken en njutning för själen och vi avslutade med en utsökt pasta på en restaurang att rekommendera – Pizza Rossini. Jag ville visa er bilder från staden men de var i RAW-format som kräver ett bildbehandlingsprogram som jag saknar. Den som väntar på nåt gott… väntar ALLTID för länge 😉

Längtar tills jag får gosa med Blanca…

Hörs snart! Lev väl mina vänner.

3 svar på “Andra dagen i Nottwil”

  1. Visst är Nottwil ett häftigt ställe! Stort, men ändå kompakt och nära till ALLT man kan tänka sig.
    Ser fram emot att läsa mer om dina reflektioner från resan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *