Ankomsten till Nottwil och första dagen

På vägen till Arlanda lämnade vi vår hund Blanca hos Mamma och Michael i Vallentuna. Det skär alltid lite i hjärtat fast jag vet att hon är i goda händer. Incheckningen gick smärtfritt, men vid gaten upptäckte vi på boardingcarden att vi hade fått plats på rad 35! Då vill jag påpeka att vi var ute i god tid, två timmar före. Kvinnan bakom disken sa att planet var fullt så hon kunde inte flytta oss längre fram på planet. Rad 35 var näst längst bak. Mer än så tänker jag inte skriva om just det.

Flygresan gick bra. Därefter åkte vi tåg med tre byten från Zürich till Nottwil. Ett bra färdmedel om man vill hinna se en del. De två första tågen var dubbeldäckare och smidiga att komma in i. Men, min lilla rullstol fick inte plats i gången mellan sätena. Så, jag fick parkera stolen precis intill entrén av gången så Janne kunde lyfta mig till närmaste säte. Annars får man sitta kvar i rullstolen och låsa fast sig vid entréutrymmet på tåget. Jag fick senare berättat för mig att förstaklass-vagnarna skulle vara bättre anpassade. Till dem skulle man även få reducerat pris. Det sista tåget var en så kallad S-bahn, typ pendeltåg. De vara smidiga att komma in i och hade särskilda utrymmen med platser för rullstolar.
Det man såg av städerna var inte riktigt vad jag hade förväntat mig – fina hus och aplstugor. Det var en salig blandning av sjuttiotals-ghettoliknande byggnader, gamla 1800-tals hus till små pittoreska stugor och lägenhetshus byggda likt större mysiga villor. Luzern som är den närmaste och största staden i regionen verkade tilltalande för våra konstnärsögon, en stad med medeltida anor, så dit ska vi ta tåget imorgon.

När vi anlände vid den lilla stationen i Nottwil, i kraftigt duggregn, möts jag till min förvåning av handkirurgen Jan Fridén som står i regnet väntandes med sin cykel. En stor kram och regnet blev bortglömt av det varma mottagandet. Han följde med oss hela vägen tills det att vi hade nått vårt hotell som ligger precis intill Swiss Paraplegiker Centre. Ett enormt modernt komplex placerat mitt i den Schweiziska alpnaturen.

Idag mötte Jan F mig vid entrén till centret. Man kommer in i en atmosfär av rymd och ljus och ständig ruljangs. Alla hälsar artigt och ger ett välkomnande leende. Jag har haft intervjuer med en kirurg, arbetsterapeut, sjukgymnast, inneliggande patient och många intressanta samtal med alla möjliga människor på centret. Det är bara början av allt jag vill berätta om min upplevelse här.

Vi avslutade dagen med en härligt god middag på hotellrestaurangen tillsammans med Jan F. Timmarna gick med ytterligare samtal om livet och efter en mysig kväll var jag tillbaka på rummet klockan tio. Jan Fridén är inte bara min handkirurg, utan en vän för livet.

God natt!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *