Detta är vår verklighet

Min mamma, min syster, mina väninnor och jag. Vi har varit med om sexuella övergrepp och trakasserier. Vi har blivit nedtryckta, förminskade och diskriminerade. Sedan vi var barn har vi blivit utsatta för sexism. Detta är vår verklighet. Det finns inga ideologier, argument, åsikter, ursäkter eller förklaringar som kan radera det vi har utsatts och fortfarande utsätts för. 

Jag har kommit ut med ett övergrepp som jag utsattes för i min självbiografi. Som för så många andra kvinnor var det inte helt självklart för mig att blotta mig inför alla. Det krävs mod och styrka. Jag känner mig fortfarande skamsen och smutsig när jag tänker på det som hände, en känsla som aldrig kommer att försvinna. 

Jag insåg så småningom att det var min förövares övergrepp som jag skulle blotta i boken. Det är han som ska känna skam. 

Varför anmälde jag inte övergreppet på en gång? Varför inte tänka på andra flickor som kan komma att bli utsatta? Därför att man bara vill glömma, förtränga och gå vidare. Man inbillar sig att med tiden försvinner den själsliga smärtan och känslan av skam. Det är överlevnadsinstinkten som kickar in. Man vill fortfarande inte tro på att det som har hänt verkligen hände. Alla kvinnor som har blivit utsatta är överlevare. Detta oavsett om man berättar om det eller inte och mörkertalet är skrämmande högt vill jag lova. 

Jag lever dessutom med en funktionsnedsättning, vilket gör mig än mer sårbar. Att som kvinna leva med en funktionsnedsättning är en utmaning i många avseenden. Jag blir diskriminerad på grund av mitt kön, min funktionsnedsättning och båda i kombination. Jag upplever att människor utan funktionsnedsättning ser mig som betydligt mer hjälplös än mannen som sitter bredvid mig med liknande funktionsnedsättning. Dessutom upplever jag att män, med något slags funktionsnedsättning, ser mig som hjälplösare än de är och de är snabba med att demonstrera detta i olika sammanhang, genom att handfast ge en hjälpande hand utan att jag har bett om det. Machokulturen genomsyrar hela vårt samhälle. Inte minst bland de män som lever med en funktionsnedsättning och som måste överbevisa allt och alla om att de minsann fortfarande är överlägsna, trots allt. 

Fulla män har vältrat sig över mig och jag har varit försvarslös. Tack och lov dock skyddad av vänner många gånger. Men det blir till slut så att man hämmas socialt på grund av rädslan att bli antastad. Jag vill knappt åka rullstolstaxi/färdtjänst längre på grund av alla de gånger chaufförer gjort närmanden eller slängt ur sig sexistiska kommentarer. Där sitter jag fastspänd i min rullstol, helt utlämnad, med en opålitlig man som har makten över fordonet som jag färdas i. Jag har väninnor som inte längre åker färdtjänst överhuvudtaget. Jag har en vännina som har anmält samma chaufför tre gånger på grund av sexuella kränkningar och rasistiska kommentarer, men ingenting händer. Samme man får komma tillbaka för att hämta henne. 

Om man har så fruktansvärt svårt att ta till sig begrepp som feminism och patriarkat, kan man inte heller ta till sig de otaliga berättelser om övergrepp som nu kommer i ljuset tack vare #metoo, därför att dessa berättelser vittnar om ett ojämlikt patriarkalt samhälle där kvinnor blir nedtryckta, förminskade och diskriminerade. 

Om man slår upp Feminism på Wikipedia lyder första meningen:

”Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.”

Feminism står för JÄMLIKHET och ingenting annat. ”Kvinnor ska samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som män”. Varför är jag feminist? Jag svarar med en motfråga – varför är du inte feminist?

Jag har gråtit i det tysta många gånger denna vecka efter alla berättelser jag har läst. Jag gråter för mina systrar, jag gråter av ilska mot förövarna, jag gråter för okunnigheten hos alla de – män och kvinnor – som vägrar erkänna, eller inse att detta är ett strukturellt problem världen över.  

Detta är vår verklighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *