En betraktelse i decembermörkret

Jag fattar tag i mina båda ”skrivarpennor”, Järla sjös största julstjärna lyser praktfullt upp vardagsrummet där jag sitter. Jag ser ut genom fönstret på uteplatsen som vi dekorerat med ljusslingor för att lysa upp decembermörkret. Stormen Sven har dominerat nyhetssändningarna och det är just så nära jag har kommit Svenne härifrån Stockholm, via TV och radio.

Jag tror att jag är en av få som verkligen uppskattar mörkret. Redan när hösten kommer, som är min favoritårstid, ser jag fram emot mörkret och det dova lugnet. Det blir tillåtet att bona in sig hemma med tända ljus, böcker, filmer och serier. Det finns ingen hets med att hitta på en massa saker bara för att solen skiner, det är ok att bara vara. Mörkret ger tid till eftertanke och reflektion, likt meditation.

I somras var jag tillsammans med mamma i Spanien, för första gången efter olyckan. Befriande nog präglade inte ”olyckan” vår vistelse. Det enda mamma nämnde, om olyckan och olycksplatsen, var att badplatsen såg annorlunda ut och att de förmodligen hade byggt om den.
Istället präglades vistelsen av barndomsminnen, precis som jag hade hoppats på.

Jag är stolt över min vackra mamma och jag kände mig extra stolt när vi strosade utmed paséon – gångpromenaden längsmed havet. Det finns så mycket kraft och styrka i oss båda, en känsla av att vi kan överkomma allt.

När vi gick på den så kallade ”Hippiemarknaden” stannade mamma vid vart och vartannat stånd för att prata med bekanta från förr – när mamma och pappa sålde målningar på marknaden. Det pussades på kinderna, flaxades vilt med armarna och jag kunde se på mamma att hon kände sig som hemma. ”Oj, är det lilla blonda Yasmin som alltid skulle springa mellan stånden och prata med alla!” erinrade de sig. Det var som att mina tidiga barndomsår gick i revy, filmklipp som blixtrade till i minnet. Spanien, en av många platser som jag har kallat för hem.

Mamma ville gå till det så kallade ”Casinot” – ett gammalt välkänt kafé och galleri i Torrevieja – för att se om hennes akvarell fortfarande hängde kvar och både mammas och pappas akvareller hänger kvar bredvid varandra. Det finns fragment kvar som symboliserar de vackra sidorna av hippielivet vi levde i Spanien, akvarellerna är sådana fragment.

Jag har hunnit bli 30. Tänk att jag har varit rullstolsburen halva livet. Tänk allt som jag har upplevt och som jag har kvar att uppleva. Allt vackert som jag har sett och som finns kvar att se. Att jag får dela livet med Janne är en lycka jag vaknar upp till varje dag.

Min storasyster Lollo skrev ett brev till mig på min födelsedag.
Det är det mest öppenhjärtiga och känslosamma brev jag någonsin fått.
Här citerar jag ett litet stycke:

”Tänk vad lycklig jag var! Med tandställning log jag stort med dig i famnen.
De närmsta åren sjöng jag, lekte jag, klappade dig till sömns.
Du var så glad och redan då spred du kärlek omkring dig.
I hippievärlden i skogen, i folkabuss, hippiepappa, hippiemamma, danstokig syster, lästokig bror… kul var det.
Så klart, mycket jobbigt också! Men vi skulle inte vara dem vi är idag utan alla livets svängningar vi upplevt.
Jag vill tro att både du och jag har lärt oss surfa väldigt bra på livets vågor.
Klart man faller ibland, men då kliver vi upp på brädan igen och surfar vidare.”

5 svar på “En betraktelse i decembermörkret”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *