Gå vidare i livet…

Idag var min chef och förebild Claes Hultling en av sommarpratarna på P1. Han berättade lika målande som alltid med sin behagliga och sansade röst – bland annat om sin dykolycka, om att tillåta sig själv sörja, om att ta sig vidare i livet efter en ryggmärgsskada, om att återgå till arbetet, om historien bakom Spinalis, om vikten av att tillämpa filosofi i rehabiliteringen, om att vara en av de första ryggmärgsskadade männen som fick barn via IVF och så vidare.

Men jag har fastnat många gånger i mina tankar när jag har hört Claes säga ”man måste inte acceptera det som har hänt, utan lära sig leva med det” – att om man skulle acceptera sitt öde finns risken att man blir förslappad och på så sätt tappar sin kämparglöd, man ger upp hoppet och förlikar sig med sitt öde.
Där känner jag mig kluven. För många av de som inte accepterar sitt öde eller den situationen man befinner sig i hamnar i en slags slentrian – det vill säga de lever på ett hopp på att allt kan bli bättre. Istället blir dessa människor förslappade utav den anledningen i väntan på ett bättre liv och glömmer bort att leva i nuet.
Jag tror man får särskilja på att acceptera sitt öde och att acceptera ens situation i realtid. Claes säger att man måste lära sig leva med det och det betyder snarare att acceptera det liv man lever. Jag kan omöjligt acceptera min dykolycka som har gjort att jag varje dag vaknar med en lam kropp och med allt vad det innebär. Men, för att jag ska kunna gå vidare i livet –  komma upp på morgonen med min lama kropp – måste jag acceptera situationen jag befinner mig i här och nu för att kunna göra det bästa utav dagen. Invecklat?

Jag har svårt för just ordet ”hopp”. Jag förknippar ordet starkt med ”hopp om att kunna gå igen och aldrig ge upp”, ”hopp om ett bot för ryggmärgsskadade”… också för att motsatsen har en sådan negativ klang – man ska inte ge upp hoppet, för då minsann är man en riktig förlorare – är det då bara vinnare och kämpar som har hopp? Kring ordet hopp är jag mycket pessimistiskt inställd. Vad betyder det egentligen? Hopp om framtiden, något att sträva efter, hopp om att livet kommer bli bättre.
Hopp har ingenting att göra med det liv vi lever här och nu. Jag tror att när man drabbas av en ryggmärgsskada måste man leva i nuet, sörja det som har hänt och fokusera på att bli så bra som möjligt utifrån den funktionen i kroppen som finns kvar. Man måste låta själens pusselbitar sakta falla på plats, dag för dag, tills man blir en hel människa igen.

Lyssna på sändningen med Claes Hultling
Lyssna: Sommar i P1 med Claes Hultling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *