Hjältinnor och hjältar

IMG_0059_2Jag har precis kollat på invigningen av Paralympics i Sotji. Jag känner mig så otroligt stolt när jag ser alla dessa atleter – hjältinnor och hjältar. Jag är ingen atlet, men jag vet vilken resa mina olyckssystrar och olycksbröder har gjort innan de kom till Paralympics. Jag uppmuntrar alla, oavsett om du lever med en funktionsnedsättning eller ej, att slå på TV:n och låta er inspireras av dessa kämpar. Låt era barn se att det mesta är möjligt, ge dem perspektiv och visa på att alla inte har samma förutsättningar. Ta ansvar för att era barn får en ökad förståelse och respekt för dem som lever med en funktionsnedsättning.

Det starkaste ögonblicket var när den ukrainske skidåkaren Mykhaylo Tkachenko, som den enda representanten ur den Ukrainska truppen, rullade ut på arenan med den blågula flaggan fastspänd i ena hjulet. Han fick stående ovationer och jubel. De andra ur truppen valde att inte närvara, med all rätt. Men jag vill tro att, med endast Mykhaylo som representant, görs deras budskap ännu tydligare och starkare. På läktaren stod Putin och applåderade, medan Krimhalvön darrar under ett svart moln av hot.

Efter noggrant övervägande meddelade ordförande för Ukrainas Paralympiska kommitté, Valerij Susjkevitj, att den ukrainska truppen skulle medverka och sa bland annat:
”Nu vill vi i stället tävla i fredens tecken.”
Det är vad Paralympics står för – fred och allas lika rättigheter och värde.

I måndags presenterade Erik Ullenhag ett lagförslag om att bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering. Se presentationen här. Man brukar säga att ”det är inte en dag för sent”. Men, att man år 2014 erkänner bristande tillgänglighet som diskriminering anser jag är för sent. För det skulle alltid ha varit en rättighet att få leva i ett samhälle som är lika för alla, oavsett förutsättningar. Det positiva är att det är ett steg i rätt riktning och ett erkännande för kampen om tillgänglighet. För det är just det – en kamp.
Jag har skrivit flera inlägg om bristande tillgänglighet och om hur sårad och arg jag känner mig när onödiga hinder blir en del av vardagen. Jag har förståelse för att det inte går att till exempel anpassa Gamla Stan, jag är en av de stolta Stockholmare som givetvis inte skulle vilja att stadsdelen förlorade sin charm. Men det krävs också så lite för att göra en insats – en butik/restaurang kan ha en bärbar ramp som man tar ut när det kommer en person som är rullstolsburen, eller som när jag var i London på ett kafé och de hade satt en ringklocka med handikappsymbolen vid dörren. Det var två trappsteg, men om jag ringde på klockan kunde jag få hjälp att komma in, jag var inkluderad och inte ett problem. Det krävs så lite. Det gör så mycket.

Jag inledde detta inlägg med hjältinnor och hjältar som inspirerar och jag vill avsluta i samma anda. Det är när jag ser på dessa utövare som jag fylls av beundran och känner att det finns en kraft som gör världen till en bättre plats. Dela den kraften med mig. Tänk på att det är dessa individer som vill leva i en värld där alla har lika rättigheter.

Låt elden brinna inom er för alltid.

Jag vill också passa på att uppmärksamma den Internationella Kvinnodagen och tacka alla de fantastiska kvinnor som har påverkat mig och gjort mig till den kvinnan jag är idag. Speciellt mamma Gunnel och storasyster Lollo, älskar er.

Med ljus och kärlek,
Yasmin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *