Kill my darlings

Då har jag försökt återhämta mig från magsjukan med att se på otaliga serier och njuta av min älsklings utsökta hemlagade mat – ett helt ypperligt sätt att ta vara på dagen och njuta av tillvaron.
Där emellan har jag också åkt ned till Göteborg för att delta i Nordic Spinal Cord Society meeting (NoSCoS). Temat för årets kongress var ”Ryggmärgsskada – vad kan göras?”. NoSCoS är en årlig nordisk konferens med en sammanslutning av läkare och andra yrkesgrupper i Norden specialiserade på ryggmärgsskador. Kongressen har även en öppen session dit ryggmärgsskadade, anhöriga och allmänheten är välkomna att lyssna på föreläsningar om bland annat förbättrad handfunktion.
Där kommer jag in i bilden, som på inbjudan av professor Jan Fridén (min handkirurg), skulle hålla ett kort föredrag på engelska om ”min resa” och om vad handkirurgin har betytt för mig. Trots att jag inte kände mig helt hundra ville jag inte svika Jan. Det var första gången jag talade inför en större grupp åhörare på engelska och skulle dessutom berätta min resa i en kortfattad version. Men med stödet av publiken, som var många välbekanta ansikten, gick framförandet bra.
Jag hyser stor respekt för de yrkesgrupper – som arbetar för att vi ryggmärgsskadade ska få ett bättre liv – och vill därför också återgälda deras arbete genom att visa på hur min livskvalité har förbättrats tack vare dem. Efteråt kom några fram till mig och tackade och jag fick själv en klump i halsen av deras lovord.
Det var min insats, sedan låg jag bara på hotellrummet och försökte kurera mig för att orka med hemresan. Så tyvärr kan jag inte berätta mycket mer än så om kongressen.

Jag har också haft ett möte med Spinalis där vi kom fram till följande – Spinalis ska publicera min bok! Stiftelsen vill inte vänta längre, Ni vill inte vänta längre och framför allt, Jag vill absolut inte vänta längre, jag måste förlösa boken! Så, mina vänner, just nu har jag varit frånvarande i bloggens värld för att jag, än en gång, måste fördjupa mig i den sista redigeringen av boken som tar musten ur mig emotionellt. Vissa partier kan jag knappt själv läsa. Och de klassiska tankarna kommer – Vill verkligen någon läsa det här? Är det här kapitlet ens intressant eller ska jag bara ta bort det helt?… kill my darlings! Det är mycket svårare än jag trodde. Hela tiden hittar jag meningar/stycken som måste ändras, tas bort, flyttas om och jag undrar om jag någonsin kommer bli nöjd.
Men jag har kommit fram till att en bok är som ett konstverk – ett oändligt skapande som aldrig blir fulländat. Man kommer alltid hitta någonting som skulle kunna förbättras.
Det känns också lite skrämmande, för snart kommer jag stå naken inför omvärlden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *