Lam och flyga

Vulkanutbrottet på Island känns ju något oroväckande inför min resa till Schweiz och till Spanien en vecka efter det. Borde de inte ha kunnat förutspå faran och evakuera de stackars islänningarna efter erfarenheten från förra utbrottet?! Kommer det än en gång lamslå hela Europas flygtrafik?

Med det i åtanken så börjar jag även planera de praktiska delarna inför en flygresa som funktionshindrad. Jag har flugit till många delar av världens hörn och slutar aldrig förvånas över personalens, både på flygplatser och flygplan, tafatta beteende. Ska det vara så trögt att ha någon som helst medmänsklig förståelse över min situation?!
Det börjar med bokningen. Jag måste ange alla mått av rullstolen samt vikt. Har jag bokat via nätet och skrivit ett meddelande på ”övrigt” måste jag räkna med att de i 99 procent av fallen har de fortfarande inte förstått, hur utförligt jag än beskriver den grad av hjälp jag behöver –
Jag behöver min rullstol hela vägen till gaten, dvs vid ingången till flygplanet. Där lyfter två personer från flygplatsens assistanspersonal mig över till en gång pirra, eller vad de nu kallar det för. Det är en supersmal pirra som är stenhård med ett futtigt ryggstöd och minisits som knappt inte ens mina små knotiga skinkor får plats på. Katastrofalt om man har tendenser till sittsår. Är man dessutom långbent som i mitt fall så glider benen åt varsin sida så det ser ut som jag särar på benen- kom och ta mig bara! En del personer kan uppfatta problemet genom att hålla ihop benen. Sedan lyfter de in mig på sätet närmast fönstret, för OM det skulle hända något och man behöver evakuera planet så är jag inte i vägen för andra att rädda sig själva, ungefär som om mina nära och kära skulle lämna kvar mig där. När jag väl sitter på plats måste jag ha kommit ihåg alla lösa delar på rullstolen annars försvinner de.
Det lärde jag mig den hårda vägen en gång för några år sen, när jag skulle till New York och först mellanlandade på Helsingfors flygplats. När jag får rullstolen så ligger inte min dyna i den. Det är en så kallad Rohodyna som har luft i mumsmumsliknande knoppar som är anpassade efter mitt tryck. Jag har haft sittsår så då är just den dynan extra viktig.
När jag frågade så hade de inte sett en sådan dyna varken i bagageutrymmet där de förvarar rullstolen under flygning eller någon annanstans. Paniken sköljde sig över mig i form av gåshud. Medan jag satt i rullstolen på en flygplansfilt försökte jag göra klart för flygplanspersonalen och personen bakom info disken hur avgörande det var för mig att finna dynan. Ingenstans fanns den. Jag tänkte att oddsen att den ens skulle vara kvar på Arlanda och i sådana fall hinna skicka med den på ett flyg till Finland, innan jag måste ta planet till New York, är likamed noll. Gråten var nära.
Min hjärna arbetade på högvarv för lösningar på problemet, fanns det någon hjälpmedelscentral i Helsingfors som jag kunde ringa eller skulle jag behöva köpa en ny dyna i NY, vid det laget skulle jag nog ha hunnit dra på mig ännu ett sittsår.
Men, med en timme kvar till ombordstigningen på planet sa de att de hade hittat den i lastningsrummet på Arlanda och hade skickat den med första bästa flyg som var på väg till Helsingfors. Under tiden var jag sittandes på en hård hopvikt filt som fick mina sittknölar att ömma. MEN, jag fick min dyna till slut.
– Tillbaka till bokningen. Då får jag ett mejl där de konfirmerar att de har skickat en förfrågan till flygbolagen om att få rullstolen godkänd. Där de har skrivit att jag kan gå lite grand, att jag kan ta mig från rullstolen till flygstolen själv. Och så börjar ett antal telefonsamtal och mejlande fram och tillbaka under två veckors tid innan jag kan känna mig lugn över att allt är som det ska.
Det är så klart inte så varje gång. Ibland flyter det på som i himmelriket. Men ändå så oroar man sig, för under flygningen blir jag av med mina ben och kan inte vara hundra på att få tillbaka dem. Vad gör jag då? Använder mig av en gigantisk institutionsrullstol som jag får låna på flygplatsen?!

Som tur är har jag världens bästa man som kan bära mig när folk inte förstår hur det ska gå till. Men hans fysiska hälsa kommer inte vara intakt i all evighet.

Nu låter jag säkert som en bitter invalid, men jag vill att folk ska få en inblick i hur livet med en ryggmärgsskada kan se ut.

En flygplats som jag är imponerad av är Alicantes i Spanien. Där har de specialutbildad personal som på ett proffsigt sätt tar reda på vad för slags hjälp man behöver. En halvtimme innan avgång letar de upp mig, iklädd en orange väst med handikappsymbolen, för att informera om hur det ska gå till. På Arlanda har de också blivit bättre.

Vi får se om jag kommer iväg eller om jag vågar tar risken :/
Tankar?

Ett svar på “Lam och flyga”

  1. Hjälpas! Man blir ju allderles matt av att höra dessa frusterande turer du fått uppleva. Och säkert är det inte sista gången heller på dina resor. Att det ska vara sååå svårt!!!?

    Tror du att du är ganska unik i ditt resande utifrån din höga grad av ryggmärgsskada? Jag tror det iallafall, och det kan ju va en av orsakerna till bristande kunskap, förståelse och beredskap…men det är ju trots allt 2011….kom igen flygbolagen!

    Fortsätt att inspirera andra att våga resa- modiga Yasmin!!

    Vad säger magkänslan om just denna resa? Bara du kan känna vad som känns bäst 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *