Min kära yogi

Jag hade svårt att sova igår. Jag och Janne såg en mycket sevärd film, Flight med Denzel Washington. Ett drama där han spelar pilot och missbrukare. Jag kommer alltid att tänka på min pappa när jag ser sådana filmer. Jag känner så väl igen missbrukarens personlighet. Jag påminns om hur mycket sjukdomen påverkar omgivningen, nära och kära. Det känns så sorgligt och tragiskt att man förlorar så mycket av livet som missbrukare. Under en period i livet var jag arg på pappa, tills jag inte orkade vara bitter längre. Jag var tömd på känslor. Jag bestämde mig för att förlåta honom och leva livet utan att känna mig bitter. Men saknaden av pappa fanns ändå alltid inom mig. Som en sorg.

För ett par månader sedan ringde min bror David och berättade att pappa skulle komma hem från Indien. Han flyttade till sitt paradis Indien för åtta år sedan och där levde han som yogi. Jag och pappa hade sedan dess pratats vid i telefonen några gånger, men det var sällan min ”riktiga” pappa kom till tals. Senaste gången jag träffat honom var 2004, då han var i Stockholm för att ordna med visum till Indien. För något år sedan började han ringa allt oftare. För det mesta var han påverkad av något. Sista gången vi pratades vid hade hans demoner tagit över och jag blev återigen tömd på känslor för honom. Ändå brast jag i gråt för första gången på många år. Än en gång slogs jag av hur förlorad han var. Jag var arg på mig själv för att jag tillät mig att känna så. Varför spilla fler tårar över någon som redan var förlorad? Efter det samtalet bestämde jag mig för att aldrig mer svara när han ringde.

Men nu hade kroppen börjat svika och han ville hem.

David skulle köra upp från Halmstad för att hämta pappa. Jag ville förstås träffa David och han skulle få vila upp sig en natt innan det var dags att köra tillbaka, så de fick sova över hos oss.

Det var första gången Janne träffade pappa. In kom en skröplig och kutryggig man, haltande på svullna fötter. På sig hade han endast trasor av tygstycken, lindade runt sin beniga kropp. En söt doft av rökelse spred sig i rummet. Samma doft som hade omslutit mig som barn. Jag undrade om min pappa över huvud taget fanns kvar därinne under skalet. Men ganska snart, efter det att han med en pust satt sig i fåtöljen, sken han upp och log sitt solskensleende… jag anade min pappa. Jag, min bror och pappa var återförenade. Vi hade inte varit tillsammans på femton år alla tre. Jag kunde se på pappas ansikte att han var i harmoni med tillvaron. Han svamlade om vartannat om sina äventyr i Indien, om det förflutna, om Shiva och shakran, om kung Carl Gustaf och allt däremellan. Då och då sken hans ironiska humor igenom och vi fick oss alla ett gott skratt.

Följande morgon kom han in i mitt sovrum, kramade om mig och sa att han älskade mig. Min bror likaså, och då hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna.

Vid ett tillfälle gick Janne ut för att slänga soporna. Då passade pappa och David på att säga hur mycket de båda tycker om Janne och att de är glada över att jag har honom.

Pappa kom och pappa gick.

Det är lördag den tolfte januari 2013. Jag och Janne är på väg med bilen för att hälsa på Julia på jobbet. När Janne stannar vid ett övergångsställe på Kungsgatan passar jag på att ta en bild med min iPhone på julbelysningen som pryder Kungstornen. Då ser jag att jag har fått ett meddelande från David. Han vill att jag ska ringa så snart som möjligt. Jag misstänker att det är något med pappa, eftersom han haft problem med hjärtat sedan han kom hem till Sverige. David frågar hur det är med oss och jag svarar att det är bra och frågar sedan hur det är med honom…
”Inte så bra”, svarar David. ”Pappa dog igår”, fortsätter han…
…och sorgen som griper ett hårt tag om mitt hjärta är lika plötslig som stark, jag kan inte hålla tillbaka tårarna… Pappa kommer aldrig mer tillbaka.

Den här gången är det på riktigt.

Jag hoppas att du äntligen har funnit ro i både kropp och själ pappa.

Jag älskar dig pappa Gus,
din lotusblomma Lilavati

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *