Ovärdigt

Ibland kan man bli fullkomligt uppslukad av det byråkratiska pappersarbetet. Häromdagen var en sådan dag, då jag var tvungen att ägna all tid åt att fylla i ansökningar och ordna med läkarintyg. Ibland känns det som ett deltidsarbete att ha ett funktionshinder. Man lär sig leva med sina tillkortakommanden, sedan tillkommer också allt vad vårt system har att erbjuda i form av assistansersättning, sjukersättning, aktivitetsersättning, bostadsbidrag och parkeringstillstånd. Ja, det är fantastiskt, för vårt välfärdssystem gör att jag kan leva det liv jag vill leva. Därför ska jag inte klaga. Därför ska jag vara tacksam. Det finns de i min situation som lever i misär och det inte långt härifrån, ute i Europa!

Nu är det bland annat dags för en ny bedömning av min assistansersättning. Vartannat år gör Försäkringskassan en kontroll av hur stort mitt behov av personlig assistans är. I många fall är det bra eftersom det finns så många personer som utnyttjar systemet med assistansersättning på fel sätt. Folk kan gå så långt att de fejkar sitt funktionshinder! De mutar läkare och arbetsterapeuter (som låter sig mutas!) för att få intyg som styrker de påhittade funktionshindren. Det är bedrövligt och vidrigt. Det finns ingen gräns för girigheten. Även stora assistansbolag har funnit kryphål i systemet och utnyttjar dem till fullo. De tror att de kan tjäna pengar på en falsk guldgruva som består av våra skattepengar. Effekten blir förstås hårdare regler, riktlinjer och kontroller för dem som är assistansberättigade. Vi med ett faktiskt funktionshinder, som bara vill leva våra liv som alla andra, blir drabbade. Vi blir ifrågasatta och kränkta.

Den nya bedömningen innebär att två handläggare från Försäkringskassan ska komma hem till mig för ett möte. Inför mötet måste de ha ett nytt läkarintyg som bekräftar mitt funktionshinder och mitt behov av assistans. När jag pratade med min läkare sa han avspänt att han skriver några rader om att min situation och behovet av assistans är oförändrade. Bland papperen från Försäkringskassan får jag tre sidor med rubriken ”Frågor inför vårt möte”. Den första punkten lyder: ”Beskriv kortfattat hur en dag ser ut för dig”. Sedan fortsätter det med ”Beskriv din funktionsnedsättning eller sjukdom och hur den påverkar dig i din vardag”, ”Beskriv och uppskatta ditt behov av kommunikation (att göra dig förstådd och ta emot information)”, ”Behöver du hjälp och stöd med poersonlig hygien och kroppsvård? I sådana fall, beskriv vad du behöver hjälp med och hur lång tid det tar”, ”Behöver du hjälp eller stöd med att gå på toaletten? I sådana fall, beskriv vad du behöver hjälp med och hur lång tid det tar”. Och så fortsätter det. Jag måste vara tydlig med exakt hur lång tid varje moment tar, om det är ett moment där min assistent måste hjälpa till. Den sammanlagda tiden för den aktiva assistanshjälpen ligger sedan till grund för Försäkringskassans beslut.

Jag är inne på mitt fjortonde år med personlig assistans. Men ändå ska jag bli ifrågasatt in i minsta detalj – hur ofta jag kissar och hur lång tid det tar och så vidare, och så vidare.

I morgon är det dags för mötet med de båda handläggarna från Försäkringskassan. Jag har skrivit tre A4-sidor om mitt behov av personlig assistans. Jag ifrågasätts och blir tvungen att i detalj beskriva hur jag lever mitt liv för två vilt främmande personer. Jag kommer att känna mig liten. Jag känner mig liten. Jag känner mig som en misstänkt som ska korsförhöras av polisen.

Är detta värdigt? Det känns inte så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *