På besök hos mina hjältar

Mäktiga berg med frodande grönska, ståtliga broar som sträcker sig över fjordarna, idylliska byar, glittrande skärgård och öppenhjärtiga människor – äntligen har jag fått uppleva vårt vackra grannland Norge. Men det som var speciellt med denna resa var att jag fick spendera tid och lära känna mina livräddare Rune och Snefrid ännu bättre.
Jag träffade dem för första gången efter olyckan så sent som dagen innan festen för bokreleasen (den 18 mars 2012). Det var ett magiskt möte som jag aldrig glömmer. Inte nog med att de hade räddat mitt liv, de var också underbara människor!
Vi bestämde oss då för att vi måste hälsa på dem i deras hem i Norge – och det gjorde vi i helgen.

Efter en nio timmar lång bilfärd kom vi fram och omfamnades av Rune och Snefrid som stod leende med öppna armar. Ankomsten firades med rosa champagne och en utsökt vegetarisk middag. De hade omsorgsfullt planerat vår vistelse – en ramp låg förberedd på trapporna till ingången, Snefrid hade ordnat med en duschstol och vi fick sova i deras sovrum som låg dörr i dörr med duschen. Jag blev överväldigad och rörd av deras engagemang och omtanke.
De bor i den lilla orten Tvedestrand vid Norges östkust med cirka femtusen invånare. Deras fina hus ligger på höjden av en sluttning med en magnifik utsikt över Tvedestrands hamn och by. På morgnarna satt jag framför panorama fönstren i vardagsrummet för att skåda vyn medan den delikata frukosten dukades fram.

Under rundvandringen i byn fick Rune ett infall att gå in på deras lokala tidning Tvedestrandsposten. ”Vänta här”, sa han, ”jag ska gå in och förtälja dem om vår ‘story'”. Jag, Janne och Snefrid tittade på varandra och sa ”varför inte”. Några minuter senare kom han ut med en journalist som var intresserad av att skriva en artikel om oss, om mig och mina hjältar. Dagen efter kom journalisten Esben Holm förbi för att intervjua oss. Det var ett starkt möte med många känslor som bubblade upp eftersom vi pratade om den dagen Rune och Snefrid räddade mitt liv.
Något som fick mig att tvinga tillbaka tårarna var när Rune stolt visade upp boken jag hade skickat till dem, med en personlig dedikation där jag tackade honom för att ha räddat mig. Runes ögon fylldes av lyckotårar när han berättade om hur glad han blev när han höll boken i sina händer. Med Snefrid vid sin sida höll han upp sidan med dedikationen medan journalisten Esben tog ett foto. En tår föll över min kind och jag var så tacksam över att Rune skulle få ett, om än litet, men ändå, offentligt erkännande för sin hjälteinsats. Läs artikeln här >>

Vi träffade även deras två döttrar Sissel och Linn. De är båda jätte goa tjejer och stoltare föräldrar än Rune och Snefrid får man leta efter. Sissel är ett år äldre än jag och Linn är fyra år yngre. De var båda med när olyckan inträffade och händelsen har även präglat deras liv. Rune berättade att de också var på väg att hoppa ned i vattnet från samma brygga den dagen. Linn har dansat sedan hon var fyra år, liksom mig, och kunde därför starkt relatera till boken.

Rune ville inget annat hellre än att ta mig ut på sjön i sin motorbåt. Trots att Rune och Snefrid inte var säkra på om de skulle fungera, insisterade de på att vi måste försöka. De packade picknick och varma kläder, allt som kunde tänkas behövas för en dag på sjön. Måtte jag bara komma i båten, tänkte jag. Då jag inte kunde komma ned till deras brygga tog jag, Janne och Snefrid bilen ned till hamnen där Rune mötte upp oss med motorbåten. Till vår lycka gick det att lyfta bort passagerarstolen. Rune stod i båten och Janne på bryggan och tillsammans lyfte de ned mig sittandes kvar i rullstolen i båten. Det gick! Och ingen blev mer lycklig än Rune. Sedan njöt vi av en oförglömlig dag i den vidunderligt vackra Norska skärgården. Det var en härlig frihetskänsla att få komma ut på havet och känna den friska havsbrisen. Jag njöt av varje sekund.

Som sagt, att Rune och Snefrid är underbara människor hade jag tidigt känt, men att de skulle överträffa sig själva med en sådan omtänksamhet var över förväntan. Vi kände oss avslappnade i varandras sällskap och det var som om vi hade känt varandra hela livet.
Vi har ett starkt band mellan oss som vi kommer bära med oss genom resten livet.

Tack Rune och Snefrid för en oförglömlig vistelse i Norge!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *