Verklighet eller dröm?

”En majoritet i arbetsmarknadsutskottet, de rödgröna och Sverigedemokraterna, kräver att regeringen snabbt återkommer med lagförslag om förbud mot diskriminering på grund av bristande tillgänglighet för funktionsnedsatta.” Läs hela artikeln ”Regeringsförlust mot diskriminering” om dagens beslut i arbetsmarknadsutskottet.
Ni har många gånger fått läsa om hur jag beklagar mig över den bristfälliga tillgängligheten, både här på bloggen och i min bok När livet störtdök. Även när jag har varit ute och rest har jag gång på gång blivit påmind om hur oförskämt dålig tillgängligheten i det svenska samhället egentligen är, eftersom det allt som oftast tycks vara bättre ställt i andra länder – de har tänkt till och gjort något åt saken.
”Det främsta argumentet mot ett diskrimineringsförbud är att det, enligt en utredning från Statskontoret, skulle kosta många miljarder kronor att bygga om sådant som lokaler, stationer och bostäder så att de kan användas även av personer med funktionshinder.”
Att anpassa en fastighet är inte så skrämmande, komplicerat eller kostsamt som många verkar tro. Med små, enkla lösningar kan och BÖR man inkludera alla i ett väl fungerande samhälle. I andra länder rycker de på axlarna och förstår inte riktigt vad problemet är! Det är väl bara att göra det?! Måste det krävas ett Paralympics för att politikerna ska vakna och få panik över tillgängligheten i sin stad?! ”Oj, hur ska det se ut inför omvärlden att vår stad inte är tillgänglig under Paralympics…” Puckon!

Nu, ÄNTLIGEN! Typ några decennier senare, långt efter de flesta välfärdsländer, behöver man KANSKE inte i framtiden känna sig utesluten från samhället, men att buss, tunnelbana, tåg, pendeltåg, trottoarer, affärer/butiker, restauranger/caféer, toaletter, biografer, teatrar, diverse kliniker, allmänna platser, arbetsplatser, banker och så vidare är möjliga att nyttja är INTE en självklarhet för alla – inte som det ser ut i Sverige idag. Sverige, som alltid ska slå sig för bröstet och vara ett föredöme vad beträffar jämställdhet och lika rättigheter – vi funktionshindrade har fått kämpa och slåss, med samlade krafter, för att få denna lag att stiftas och träda i kraft.

I USA har lagen om ett tillgängligt samhälle för ALLA funnits sedan 1990:
The Americans with Disabilities Act of 1990 (ADA) is a law that was enacted by the U.S. Congress in 1990.”
Pinsamt, tycker jag. När jag pluggade i Förenta staterna 2005-2006 blev jag påmind om hur det kändes att vara inkluderad, att vara en del av samhället och att kunna ta sig fram utan att vara ett problem och i vägen.

År 2007 skrev jag artikeln ”Operation permobil” som publicerades i tidningen KICK. Den handlar just om den bristande tillgängligheten. Med tanke på att jag skrev den för fem år sen kanske man förstår varför mitt förtroende till våra politiker är lika med noll. Här är ett utdrag ur artikeln:

Under mina tre månader i permobil insåg jag hur mycket mer beroende man blir av att allt är tillgängligt. Jag kunde inte gå på de krogar, kaféer och restauranger jag vanligtvis brukar gå på eller ville gå på, eftersom det inte ens gick att komma in genom dörren.
Man blir även mer beroende av färdtjänstbuss i och med att man inte kan ta taxi eller åka kommunalt. Ett möte jag var på drog ut fem minuter på tiden och när jag kom ut hade bussen redan åkt. Jag ringde och bokade en ny, som inte skulle komma förrän två timmar senare. Jag tycker att min tid är för dyrbar så jag beslutade mig för att ta tunnelbanan från Odenplan. Jag tog för givet att tunnelbanan är så pass anpassad att permon klarar av det. Men det visade sig att glappet mellan plattformen och tåget var så högt att hjulen började spinna. Fyra starka män var tvungna att hjälpa till med att putta in permobilen. Efter den upplevelsen åkte jag inte kommunalt i permobil fler gånger.
När jag kom tillbaka med tåget från Göteborg visade det sig att hissen på perrongen på Stockholms Central inte fungerade. Jag hade åkt över dagen och klockan var nio på kvällen efter en hektisk dag på Sahlgrenska med stressade sjukgymnaster, arbetsterapeuter och läkare. Min assistent gick för att hämta hjälp, men i luckorna sa de bara att det inte var deras jobb. Någon sa att min assistent måste gå till Informationen på övervåningen. En man dök upp och dubbelkollade hissen, som överraskande nog fortfarande inte fungerade. Jag frågade om det inte fanns något slags nödutgång eller liknande, men nej. Han insisterade på att han och någon annan skulle hjälpa mig i rulltrappan. Det var det enda de kunde göra sa han, eftersom de redan hade ringt efter reparatörer under dagen men ingen ännu kommit. Jag förklarade att stolen väger över hundra kilo och att det vore rena självmordet. Helt förtvivlad började jag sikta in mig på att vara fast på perrong 19 med min permobil hela natten. Två män ur tågpersonalen som verkade ha bättre koll började engagera sig och efter 45 minuter kom de på en lösning. Perrongen sluttar nedåt i ena änden och där kan man gå över spåret till andra sidan, där hissen fungerade. Så, nu vet alla med permobil att om man åker tåg och hamnar på spår 19 på Stockholms centralstation så finns det bara en hiss, och om den är ur funktion ber man någon ledsaga en framför tåget på rälsen till motsatt perrong och hoppas på att hissen där fungerar.
/…/
Den nationella handlingsplanen ”Från patient till medborgare” är vackrare än verkligheten. I en riksdagsmotion skriver moderaten Anne Marie Brodén att det i uppföljningen av handlingsplanen konstateras att samhället ännu inte är tillgängligt för alla. Personer med funktionshinder behandlas inte som alla andra och diskriminering förekommer i olika sammanhang. Målen är i många fall långt ifrån uppfyllda. Bristande ekonomiska resurser i kommuner och landsting kan komma att leda till att olika gruppers behov ställs mot varandra. Kraven på anhörigas roll i omsorgen om funktionshindrade kan fortsätta att öka på samma sätt som inom äldreomsorgen. Hon anser att regeringen bör vidta kraftfulla åtgärder för att förverkliga målen i den handikappolitiska handlingsplanen.
Nationell handlingsplan. Utredning. Kraftfulla åtgärder. Förverkliga målen.
Nyckelorden i det politiska språket är ständigt desamma. Som vanlig medborgare förstår jag inte varför kraftfulla åtgärder alltid består av nya utredningar i stället för konkreta åtgärder ute i samhället. Jag misstänker att om man struntade i bara ett par utredningar och la de arbetstimmarna och kostnaderna på konkreta samhällsåtgärder i stället, så skulle förändringen bli märkbar praktiskt taget över natten.
Man skulle uppnå ett resultat. Nu uppnår man i stället ständigt nya utredningar.
Nåväl, ”Från patient till medborgare” kan väl åtminstone fungera som skrattretande eller gråtretande kvällslektyr innan det är dags att sova. Och drömma om en värld där även vi får vara med.

Tack alla som har kämpat/kämpar för att få politikerna att öppna upp ögonen! Ett särskilt tack till superkvinnan Maria Johansson, ordförande för DHR, förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder – Sveriges språkrör i tillgänglighetsfrågan. Läs Marias starka tal här som hon höll på Sergels torg vid Marschen för tillgänglighet 2012.

Foto: Krister Karlsson

Ett svar på “Verklighet eller dröm?”

  1. Starkt inlägg Yasmine, måtte drömmen snart bli verklighet! Vi har en bra bit kvar innan våra möjligheter att delta och inte utestängas ses som de rättigheter och självklarheter de är. Jag är dock fullkomligt övertygad om att vi kan nå dit. Tack för dina fina ord – vi är många i kampen och tillsammans kan vi förändra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *