Vila i frid Mange

Ni vet de där försynta, ödmjuka människorna som genom sin blotta uppenbarelse inger förtroende, respekt och hopp? De där opretentiösa människorna, som inte behöver hävda sig och inte behöver bevisa något? De där genuina människorna, som vill alla gott, som sätter andra före sig själva och som aldrig beklagar sig?

Jag kände en sådan människa. Han hette Mange och han har nyligen lämnat oss. Om han varit en så kallad kändis skulle det råda landssorg nu, för det gör det bland alla oss som kände honom. Och vi är många. Jag ska berätta för er kort om Mange.

Efter min olycka, då jag legat på sjukhus i åtta månader, kom jag till rehabiliteringscentret Frösunda Center. Jag var 16 år och mitt liv var slaget i spillror.
På Frösunda Center fanns Mange och han arbetade som rehabinstruktör. Mange var liksom jag ryggmärgsskadad. Han hade brutit nacken i en fallolycka då han var 21 år och kom att ägna sitt liv åt andra som drabbats av ryggmärgsskador.
Han visade mig att det gick att leva ett bra liv med ryggmärgsskada. Han visade att man kan köra bil, sporta, gifta sig och få barn. Han kunde inte nämna sina båda döttrar utan att le. Det märktes tydligt hur stolt han var över dem. Och det där leendet med glimten i ögat, som var så typiskt för Mange, gjorde en alldeles varm inombords.
Mange var en livsviktig förebild som hjälpte till att plocka upp och sätta ihop spillrorna av mitt liv. Och han hjälpte inte bara mig, utan hundratals – kanske tusentals –  andra som drabbats.

Han var en sann eldsjäl.

Tack, Mange, för allt du gav mig och andra.
Tack för att du visade mig att livet är värt att leva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *